Aleksander Motturi
Dörren utan återvändo # 1
Accra – när man väl träder in i staden med blicken på de återvändande faller saker och ting på plats.
Det är förvisso ofta så med begrepp eller ord som man tidigare inte förstått, eller fäst särskild uppmärksamhet vid, att när man väl får upp ögonen för dem så är det som om de dyker upp överallt: i den litteratur man har tillgänglig, i samtal med de andra, på trycksaker, i musiken som ljuder från vår taxis spräckta högtalare. Det är som om världen föds på nytt. Känslan av det är så här det är.
Men det är inte det fenomenet som jag är ute efter, vad jag vill säga är att det händer något med själva begreppet återvändande i Accra. Det genomgår en betydelseförskjutning.
Så tillåt mig en omtagning: När man väl träder in i Accra med blicken på de återvändande faller saker och ting på plats – vid första anblicken.
Den kvinna som städar i vårt hus har – bara för att börja med en skenbart trivial bevisföring – följande text på baksidan av sin t-shirt: WE HAVE COME TOO FAR TO RETURN. Jag frågade henne aldrig varför, eller varifrån hon fått den; fick intryck att det bara var en t-shirt, ingenting annat. Att det inte finns en punkt att återvända till är inte nödvändigtvis någonting ont. Det kan helt enkelt vara ett uttryck för insikten att saker och ting är förgängliga. Det handlar inte längre om att återvända till ursprunget, utan om att man kommit över alla tankar om återvändandet som lockelse, som utopi; man har lämnat det målet bakom sig; traditionen har fått en ny betydelse med de människor som trätt in i den. Men det kan också betyda att vi kommit så långt i utvecklingen att det vore idiotiskt att sträva efter en tillbakagång, eller alternativt att det är för sent; ja även om det kunde bevisas att det var bättre på den plats man kom från, så kunde vägen tillbaka vara farligare än vad är att konfrontera den verklighet vi nu befinner oss i. Detta sammanhänger med att bitterheten i sig utgör en passiviserande kraft.
I en av de mest populära hiplifegruppernas största hit, och vi hör den varje dag i alla svartgula taxibilar som tutar runt på gatorna, lyder refrängen: I’m gonna come, I’m gonna come. Det betyder inte vad det betyder utan är en lek med språket, ett slags pidginengelska från Nigeria. Texten handlar om en man som raggar på en kvinna i London. Han säger någonting på pidgin. Hon uppmanar honom att tala engelska. Han vägrar, men han ska återvända. Me ya ma ba. Me ya ma ba. Det var så jag förstod det när jag fick saken förklarad för mig i Accra.
När jag slår upp Ghanas officiella hemsida – www.ghana.gov.gh – dyker adinkrasymbolen SANKOFA upp som betyder åk tillbaka (sanko) och ta det (fa). Det är en symbol för betydelsen av att lära av det förflutna. Enligt A H Agbos häfte Values of Adinkra Symbols (Ebony Designs and Publications, Kumasi 1999) symboliserar SANKOFA vikten av att återvända i tiden för att ge liv åt viktiga förflutna kulturvärden. Författaren förklarar att asantefolket tror att framsteg baseras på rätt användning av positiva bidrag från det förflutna. Det är en symbol för en positiv återgång.
På samma hemsida finns också en sida med rubriken REPATRIATION. Sidan inleds med en vers från uppenbarelseboken och sedan får besökaren följande upplysning: ”Repatriation is one of those subjects that is often discussed amongst ones planning to return to Africa, but not enough, between those of us that have repatriated and yourself. On this page we attempt to bridge that gap, so that you can learn through our experiences and mistakes, what the trod is like. The ones featured come from varying backgrounds, with many different expectations of Africa, but all with a determined mind to embrace the challenges and rewards alike.” (www.info-ghana.com/repatriation.htm)
Saker och ting faller alltså på plats när man väl träder in staden med fokus på de återvändande – Accra.
Dörren utan återvändo # 2
Det finns fler sätt på vilket återvändandet ockuperar ens synfält i Ghana. Jag tänker på det afrikanska tidsrum då man rycktes loss från hemmet och senare också från själva tanken på att någon gång försöka återvända. Det finns ett trettiotal mer eller mindre väl bevarade slavfort längsmed kustlinjen i Ghana. Flertalet av dessa har en port som vetter ut mot havet: ”THE DOOR OF NO RETURN.” Gick man ut genom den dörren, som nu har förvandlats till en turistattraktion, fanns inte längre någon återvändo.
Mellan slavforten är fler och fler bungalowresorts under uppbyggnad, med eller utan luftkonditionering, med eller utan elektricitet, allt efter turistens, biståndsarbetarens och den moderna äventyrarens önskemål. På motorvägen som likt en eye-liner markerar kustremsan säljer man frukter, nyfångade buskråttor, med mera, till ofattbart låga priser. Att ta en taxi från Accra till Cape Coast (närmare tre timmars resväg) går på tvåhundra. Det är ungefär vad taxichaffören Ben Quaye normalt tjänar i månaden. När vi stannar för att köpa frukt hamnar vi i en situation som erinrar det västerländska subjektet om dem där man delar ut förnödenheter till människor i krigs- och svältdrabbade områden, som om det var en flock fåglar som matades. Ändå är freden ghanesernas stolthet.
Den utbredda sexhandeln är i det perspektivet inte särskilt svår att ta till sig, bli en del av, varken för sexförsäljerskorna eller deras konsumenter. Det är inte bara feta vita européer som attraheras av dessa bruna, mörkbruna eller svarta negresser som egentligen, när man frågar de insatta, i grunden vill tjäna snabba pengar.
”I want to fuck you. And if you let me you will never return home.” (Var det egentligen någon som sade det till mig? Kanske en accrask dröm? Det var som hämtat ur en film, hon som ena gången med och andra gången utan peruk stod utanför taxin och provade sitt kanske sista försäljningstrick.)
I slavforten finns inte bara celler och gångar som är märkta av det ofattbara våldet. De paradisiska stränderna, cocospalmerna, ödsligheten, allt det som reseföretag gör mångmiljonbelopp på världen över, inger ett visst lugn när man tänker på det vansinne som utövats i den västerländska civilisationens namn. Fortet Elmina är, enligt den utställning som pågår i kyrkan innanför dess murar, den äldsta europeiska permanenta byggnaden inte bara i Afrika, utan i hela tropikerna. Slavfortet uppfördes av portugisiska köpmän 1482, omkring ett decennium innan Columbus landsteg i Amerika. Fast då hade det inte samma form som det fick med åren efter att holländare haft det i sin besittning från 1637 fram till 1872 då man sålde det till britterna.
Vår guide vill avliva två myter. Den ena är redan antydd. Elmina Castle byggdes inte för att idka människohandel, utan tanken var att uppföra en handelspost för elfenben, guld och andra råvaror. Handeln med slavar övergick man till långt senare. Föreställningen om att afrikaner kunde utföra kroppsarbete mer effektivt hade viss inverkan på den transatlantiska slavhandelns uppkomst. Inte minst efter att indianernas berömde försvarare, biskopen Bartolomé de las Casas (vars far tillhörde Columbus följe) år 1510–12 lett i bevis att ”den svarta rasen” var starkare, bättre byggda, än andra människoraser. Efter att Las Casas förmått Karl V att vidta vissa åtgärder för att skydda indianerna föreslog han att man skulle föra över afrikaner till Amerika som skulle avlösa indianerna på plantagerna.
Den andra myten – att det bara var européer som handlade med slavar – avlivar vår guide genom att påpeka att också afrikanerna hade slavar. Slaveriet var ingen europeisk uppfinning. Skillnaden var den att slavarna i Afrika – slavarna i ordets symbiotiska i motsats till dess parasitära bemärkelse – hade vissa rättigheter. De kunde t ex fostra fria barn. Det var inte fråga om resurser som man kunde avverka och livnära sig på i generationer.
De fångar som utstod tiden på Elmina i väntan på att skeppen skulle kasta loss var däremot nödsakade att passera den nämnda dörren utan återvändo. Kvinnorna var ihopträngda, tätt, tätt, i cellerna där de andades ångorna av sin egen avföring, spyor, blod, svett och andra kroppsvätskor. Det sägs att fängelsehålans golv, till följd av århundranden av sammanpressad smuts och mänskliga exkrementer, nu är flera centimeter högre än vad den var när den byggdes. Då och då trädde guvernören fram på balkongen och beordrade att alla skulle upp i dagsljuset där han kunde beskåda dem från ovan. Han pekade ut en kvinna som sedan tvagades på gården och skickades upp till guvernörens sängkammare, ett underbart vackert rum med en flyktväg ut mot havet. Vår guide nämnde även de afrikanska frihetskämpar, de som gjort uppror innanför murarna, och som därför stängdes in i en cell som knappt hade något ljus tills de svalt ihjäl, en efter en. Vakterna, som inte vågade sig in för att hämta liken, väntade tills alla hade dött. Detta skulle avskräcka de andra från att göra uppror. Andra mindre farliga upprorsmakare kedjades fast med fotbojor som sammanlänkats med en förlupen kanonkula.
Det är svåra siffror att hantera, men under 1700-talet gick uppskattningsvis tre hundra tusen människor varje år genom Elminas dörr utan återvändo. Och någonstans mellan 40 och 60 miljoner människor i Västafrika lär, enligt vår guide, ha mördats eller dött på grund av den behandling de fick utstå från den tidpunkt då de tillfångatogs till dess att de nådde andra sidan havet. På varje enskild fånge som korsade Atlanten gick det tio döda.
En förklaring till att man inte tog bättre hand om de fångar som skulle säljas som slavar var att det var fråga om en ytterst billig handelsvara. Det var billigare att ta nya fångar än att ge vård åt dem som insjuknat, misshandlats eller på annat sätt farit illa i mötet med européerna. En annan (delvis anakronistisk) förklaring till den brutala behandlingen var att man genom detta naturliga urval kom att garantera att de starkaste, mest arbetsföra slavarna, nådde fram till den andra sidan av Atlanten.
Repatrieringsideologen Marcus Mosiah Garveys rederi Black Star Line har idag genomgått en metamorfos och tagit form av ett slags historieturism; det finns i Nordamerika ett icke obetydligt antal resebyråer som inriktar sig på de amerikanska slavättlingarnas behov av att återvända. Det är mycket känslor i svall vid återkomsten. Elmina Castle är ett av de mest populära resemålen. Vår guide påpekar att amerikanska slavättlingar som ”återvänt” till Afrika ibland anklagar lokalbefolkningen för att ha ”sålt” dem till amerikanerna. – ”You sold us to America!”
Dörren utan återvändo # 3
Fler tecken på hur återvändandet tar ens blick i besittning när man träder in landet.
”If you don’t know where you are going, at least know where you are coming from.”
Jag vet inte om det säger någonting, men jag hittade det i en ordspråksbok som var till salu på African Market, ett kommersiellt centrum för turister som är på jakt efter afrikanska batiker, smycken, spel, masker, träsniderier, etc. Ja, allt det som man förknippar med afrikanska konsthantverk värda att ta med sig hem, fast där något dyrare än på de flesta andra marknader i landet. Lokalens inredning har anpassats till västerländska konsumenter. Det kom inte som en överraskning att man kunde finna litteratur med just ett sådant ordspråk på just den platsen. Hos Marcus Garvey, som citeras på konvolutet till Bob Marleys album Survival, får tanken en mer utmejslad litterär form:
”A people without knowledge of their history, origin and culture, is like a tree without roots.”
Garvey och och medborgarrättskämpen W E B du Bois var inte överens, men bägge tog saken på ordet, du Bois var en av de första medborgarna i den självständiga republiken Ghana efter att han där sökt en tillflyktsort undan förföljelser i USA. Till den gruppen av återvändare hör även Rita Marley, om det är det det betyder, att hon bosatt sig i Accra. I en rastafärgad intervju på nätet har hon förklarat flytten enligt följande:
”That’s home now. As a Rastafarian, I had been looking for a base in Africa and Ghana is the most peaceful place there. There is lots of development going on and it’s so peaceful.”
Det är grymt irriterande att jag aldrig hann besöka vare sig henne eller Du Bois Memorial Center i Accra. Det bestående intrycket: Jag måste tillbaka.
”I see myself still as a Jamaican, but Africa is our roots and I was always looking forward to this transition.”
Samma sak upprepas i en intervju i det ghananska magasinet Legacy:
”Settling in Africa is my joy and a dream come true, as it was Bob’s dream to buy a house in Ethiopia due to our faith in His Imperial Majesty.”
Det var också därifrån, från rastafarirörelsen, som jag själv fick inspiration till en refräng som jag skrev när jag återvände till Afrika första gången i tonåren:
Oh Africa, sweet Africa, I’m coming – closer.
Dörren utan återvändo # 4
Man kan i och för sig återvända till en plats som man blott befunnit sig på en gång tidigare, men återvändandet går framförallt i en riktning: hemåt. Hemmet är inte nödvändigtvis en plats i det geografiska rummet, det är mer att betrakta som en plats i fantasin. Rent ideologiskt sett är det följaktligen även möjligt att återvända till en plats där man inte varit. Hemmet finns inte. Däremot finns rotlösheten, liksom behovet av att slå rot. Och det är bara möjligt att slå rot på platser där man kan uppnå frid i sinnet.
MOTTURI – The reason for leaving Uganda. Could you tell us about this, why you left Uganda?
EKWIRI – Actually there were instabilities around the borderlines between Uganda and Sudan where I came from. And actually when you trace my affinity background, I am rooted also in the Sudan. So these instabilities and the wars – you always had wars going on in that region – are some of the things that have made me flee from that place and desire to see a better and harmonized place where I can stay and have peace of mind.
Trots att det vid första anblicken förefaller som om man inte kan förstå Accra utan att se staden i ljuset av alla dess återvändanden, finns det alltså situationer där återvändandet inte faller på plats. Peter Ekwiri hör till de fall som inom grammatiken för ordet återvändande skapar nya spelrum. Det var på Bob Marleys födelsedag, den 6 februari 2003, som vi träffade Ekwiri, alltså den man som flytt från gränstrakterna mellan Uganda och Sudan och sökt asyl i Sverige 1993, men som ett och ett halvt år senare skickades tillbaka till Afrika efter att ha genomgått en rad språktester vars syfte var att röja hans sanna nationella identitet. Det egendomliga i Ekwiris fall var att han inte skickades till den plats i Afrika som han flytt från, som han lämnat bakom sig, utan till ett land som han aldrig tidigare satt sin fot i. Detta trots att alla de språktester som man utfört visade på olika, och sinsemellan oförenliga, resultat. (Vid den här tiden utförde Invandrarverket alla språkanalyser på sin särskilda språksektion. Senare sålde man ut sektionen till det privata företaget Eqvator och köpte in analyserna per entreprenad.) En analytiker pekade ut Östafrika som hemort, en annan Västafrika, en tredje än mer oprecis röst antingen Västafrika eller Östafrika, etc. Men trots det ”repatrieras” Ekwiri till Ghana den 30 maj 1995. När han anländer till Kotoka International Airport följande dag möts han upp av Ms Serwah Asante och John G G Kartey från Ghana Immigration Service. Poliseskorten är även i kontakt med en viss Percy J Amarteifio, som är chef för Ghana Immigration Service, samt Sveriges honorärkonsul i Accra, Mr Amarkai Amarteifio, som alldeles innan avfärden från Arlanda i en telefonförbindelse styrkt att det låter som att Ekwiri är ghanes. Vid ankomsten ger kriminalinspektör Gunnar Wiksten, som ansvarar för verkställigheten, Amarteifio 500 dollar som ska täcka hotell, mat och andra ”repatrieringsutgifter”. Men eftersom uppgifterna om Ekwiris ghananska identitet inte var tillförlitliga tog Ghana Immigration Service emot honom först efter att de gjort upp ett avtal med den svenska eskorten om att han skulle skickas tillbaka till Sverige om det visade sig att han inte hörde hemma i Ghana. Wiksten blir därför tvungen att skriva under en garanti att Sverige tar tillbaka Ekwiri i händelse att han inte är från Ghana (se ovan).
Efter ankomsten till Accra placeras Ekwiri inte på hotell utan i häktet på Osu Police Station för ytterligare förhör om sin nationella identitet. Polisen var med andra ord inte säkra på att den man man fört tillbaka till Ghana verkligen kom därifrån. Peter Ekwiri berättar för oss vid vårt första möte att det var tydligt att poliserna visste att de gjorde fel i att skicka honom ”tillbaka” till Ghana. I sin ”verkställighetsberättelse” till Polismyndigheten i Stockholms län, Norrortspolisen, skriver kriminalinspektör Gunnar Wiksten, i svart på vitt: ”Ärendet gicks igenom och några egentliga bevis om att Ekwiri kommer från Ghana finns inte.” Det förefaller, enligt Erik Sandberg som tillsammans med Andreas Rocksén uppmärksammade flyktingdumpningen i dokumentärserien Fortet Europa, vara vanligt att de återvändande placeras i Ghana för att sedan transporteras vidare till de länder som de egentligen antas komma från. Det finns saker som tyder på att myndigheter i Europa tänker sig att de dumpade personerna är från Ghana eller däromkring och att man sedan slussar dem vidare till det förmodade hemlandets gräns. Ekwiris fall var speciellt eftersom Uganda inte gränsar till Ghana, utan ligger ca 500 mil österut. Han fängslas, enligt Sandberg och Rocksén, under tortyrliknande förhållanden i nio månader utan att anklagas för något brott.
I uppföljningen av filmen om Ekwiri framgår det att det inte handlar om ett enstaka fall. Det är inte fråga om ett misstag som begåtts av svenska polis- och migrationsmyndigheter. Det rör sig inte om slarv i protokollen. Tvärtom hävdar de att polisen i Sverige bedriver ”systematisk flyktingdumpning” i Ghana. Sverige är inte heller ensamt i Europa om detta tillvägagångssätt. Ett fall där schweiziska myndigheter dumpat en nigeriansk kvinna fick medial uppmärksamhet eftersom hon avled under färden mellan Ghana och Nigeria. Ghana verkar ha blivit en uppsamlingsplats för strandsatta flyktingar och asylsökande som misslyckats med att ta sig över gränsen till Europa. Lewis Idahosa, Teophilius Owie, Gregory Freeman, Jespin Jojo, Bobby Smith, Peter Bizimungu hör till raden av människor som med polisens hjälp eskorterats tillbaka till Afrika, till fel land i Afrika, efter att ha fått sina ansökningar om asyl eller upphållstillstånd avfärdade av svenska migrationsmyndigheter. Det finns beräkningar på att Amarkai Amarteifio tagit emot ett fyrtiotal flyktingar och/eller dokumentlösa asylsökande människor som avvisats från Sverige under 90-talet.
Inte bara djävulen, utan också gud finns i detaljerna. Lewis Idahosa och Teophilius Owie, båda nigerianer, eskorterades av svenska poliser till Ghana. Men deportationen misslyckades eftersom en grupp medpassagerare protesterade mot polisens aggressiva uppträdande vilket slutligen ledde till att myndigheterna i Ghana inte tog emot dem. Det berättas att det rådde en hård stämning på flygplatsen i Accra den dagen. Det krävs i detta sammanhang inte särskilt mycket fantasi för att se hur absurd AKWAABA-skylten, som är uppsatt ovanför ingången till flygplatsbyggnaden från landningsbanorna, skulle ha tett sig för många människor om de hade förstått dess innebörd: VÄLKOMMEN TILLBAKA.
Men djävulen kom tillbaka. Efter ett år gjorde polisen ytterligare ett försök med Idahosa och Owie. Polisen skrev i ett brev till det svenska konsulatet i Ghana att de var beredda att betala konsuln pengar för en ”slutgiltig lösning” av de båda fallen. Sedan kallas Idahosa och Owie till polisstationen för en diskussion om deras framtid. Idahosa höll sig undan då han fattade misstankar. Owie åkte dit. Den här gången flögs han till Ghana med ett privatflygplan. Sedan upphör spåren efter honom.
Det finns fler djävulska historier i den förskjutning av begreppet ”de återvändande” som ger sig till känna i Ghana när man träder in i landet. I samma dokumentär gör den man i rikspolisstyrelsen som ger föreskrifter om hur en deportation får gå till, Hans Rosenqvist, följande uttalande (när han tror att kameran är avstängd): ”Det är kanske rätt, det är kanske så här man ska göra, så blir man av med dem i varje fall!” Kurtz i modern tappning: Repatriate all the brutes. Skicka tillbaka varenda jävel.
Kodjo Hodarei Okae vid Ghana Immigration Service berättar i den uppföljande dokumentärfilmen om Gregory Freeman, som uppgav sig vara från Nigeria men som de svenska myndigheterna skickade till Ghana. Den svenska polisen hade bundit hans händer och fötter och stoppat hans anus med bomull. När Freeman anlände till Ghana var hans rock täckt med blod. I den svenska polisrapporten finns inga uppgifter om bomull i ändtarmen: ”Båren är inte med som överenskommet. Stefan Back har ordnat fram fotfängsel, midjebälte, handfängsel, paketeringstejp, livkejdor, örngott som spottskydd, sittskydd samt 2 st uridom.” Syftet är enligt transportbeskrivningen att sälja honom i landet. Fast ordet ”sälja” är senare överstruket och ersatt med ”lämna”. Alla misstag är inte felhandlingar. I detta fall förefaller det utspela sig på det medvetnas plan. Poliskonstapel Bengt Östergren överlämnar hursomhelst 1850 dollar till Amarteifio.
Under perioden 26 september 2001 till 26 juni 2002 gjorde advokat Per-Erik Samuelson, som då var verksam som Ekwiris ombud vid advokatfirman Silbersky, ett försök att få till stånd en process för att få tillbaka Ekwiri till Sverige. Han krävde bland annat en fullgörelse av den garanti som man lämnat Peter Ekwiri från länspolismästare Gunno Gunnmo vid Polismyndigheten i Stockholms län. Polismyndigheten svarar att man fullgjort sitt arbete och inte avser att bekosta någon flygbiljett tillbaka till Sverige som man garanterat i samband med att man lämnade Ekwiri i Ghana. Den 20 februari 2003 lämnar Per Erik Samuelsson en skrivelse till Länsrätten i Stockholms län som inte finner att huvudfrågan i målet är ”av sådan att art att Peter Ekwiri […] skulle ha rätt att få sin sak prövad […]. Peter Ekwiris talan skall därför avvisas.” Fallet går till Kammarrätten i Stockholm som inte heller meddelar prövningstillstånd. Fallet går vidare till Regeringsrätten som meddelar det samma. Peter Ekwiris talan skall avvisas.
Dörren utan återvändo har blivit de återvändandes dörr, också den en dörr utan återvändo.
Därefter har ingenting hänt. Annat än att Ekwiri fortfarande är fängslad i Ghana, en gång utsläppt mot borgen, sedan åter fängslad, men aldrig dömd. Den första gången som vi talade med Ekwiri hävdade han att han inte behandlades som en afrikan i Ghana. Det var uppenbart att han inte menade vad man kunde tänka sig ur ett europeiskt perspektiv på ett sådant uttalande. De svenska myndigheterna hade ju skickat honom tillbaka till Afrika och i den meningen hade man ju behandlat honom som Afrikan, med stort A, utan åtskillnad. Men det var alltså inte det han menade när han klagade på de ghananska myndigheternas sätt att behandla honom.
MOTTURI – Yesterday you told us that you were not treated as an African here in Ghana. What do you mean by that?
EKWIRI – Ahh. Actually I have not reached my hand to expose my innocence to the Ghanians. They have not given me that atmosphere to excercise my right, to prove to them that this case does not hold me. And I have failed to know what they really want; whether they only want to see me in custody, or they want to judge me, or prove me innocent or prove me guilty. I have failed to know what they really want. Because, the case has kept long. And I am yearning to see judgement come. And I don’t see the judgement! So this is my problem. My biggest problem. That the Ghanians should try and work out things to me, sort it out and get rid of me. Because I know that I am innocent, and I don’t know why they prolong these matters and keep me here suffering for no reason.
Det skulle vara intressant att veta, omräknat till vår tids penningvaluta, vilket som var mest lönsamt, att sälja en slav eller att sälja en återvändande. Fast det är i en mening omöjligt, med tanke på att den som sålde slavar fick pengar för att ge bort en slav, medan den som säljer de återvändande ger både pengar och de återvändande för att avhända den rättsstat han arbetar för ett eventuellt ansvar. Följande fakta skulle hursomhelst vara relevanta för en sådan omräkning: det är på kort sikt mer kostsamt att ge en flykting skydd än vad det är att ge pengar till en konsul i Ghana som tar hand om repatrieringen. Kostnader för att ”bli av med dem” ligger på omkring 1700 dollar per person. I nio kända fall har den svenske konsuln fått sammanlagt 140000 kronor. Man bör också ställa detta mot utgifter för förvar, dagpenning, etc i Sverige. I en statlig utredning, Verkställighet vid oklar identitet, mm., som överlämnades till regeringen 20 mars 2003 rör det sig enligt författaren Tommy Arvitz om ”mycket stora kostnader, som dessutom ökat drastiskt under de senaste åren”. Det finns emellertid ”stora besparingar att göra om de utlänningar, som efter Utlänningsnämndens, och i förekommande fall Migrationsverkets, beslut lämnar landet inom de tidsramar som anges i utlänningslagen”. Men därtill kommer svårigheter med att mäta värdet av att köpa sig fri från ansvaret över en människa som sökt asyl och följaktligen kan vara förföljd. Det är just en vilja till befrielse från ansvar som kommer till uttryck i den svenska ambassadens svar på den nota verbale som Ghanas utrikesministerium ställt till den Sveriges konsul, Amarkai Amarteifio (att det är den svenska ambassaden i Nigeria som besvarar den verbala anmärkningen beror på att konsulatet i Ghana är underställt ambassaden i Nigeria):
”The Embassy of Sweden presents its compliments to the Ministry for Foreign Affairs of the Republic of Ghana and has the honour, with reference to the Ministry’s note no. AS/1/SF.4 of 31 July 1997 to the Consulate General of Sweden in Accra, to communicate the following in the case of Mr Peter Ekwiri.
The dossier has been re-studied by the competent Swedish authority, but no new elements are found to be considered from Swedish side. The person concerned declared himself as a Ghanian national to Swedish authorities. Well arrived in Ghana, he declared himself in front of the Notary Public to be an Ugandan national. Now he states Sudanese nationality. Well aware of the humanitarian tragedy behind the case, the Embassy of Sweden presents its regrets not being able to intervene in this matter in accordance with the Ministry’s petition.”
Det är svårt att handskas med osanningar som den att Ekwiri själv uppgett att han kommer från Ghana och att det skulle ha varit skälet till att man skickat honom dit, utan att lägga sig till med lite våld i rösten: Vi vet att det var migrationsmyndigheternas språkanalytiker i samarbete med polisen, kriminalvårdens transporttjänst och den svenske konsuln i Ghana, Mr Amarkai Amarteifio, som kom fram till att Accra skulle bli Ekwiris destinationsort, och att utlänningsnämnden fattade det slutgiltiga beslutet. Det framgår av ett flertal dokument (polisens, invandrarverkets, etc) att Ekwiri uppgett att han är från Sudan, och han har vid ett flertal senare tillfällen påpekat att han har sina rötter i Sudan även om han flydde från Uganda med ett etiopiskt resedokument (vilket gör det lite mer komplicerat). Så antingen ljög den svenske ambassadören för Ghanas utrikesministerium eller så var han illa underrättad i en ytterst allvarlig fråga. Amarteifio, en annan skum figur i detta drama, har sagt att en del av pengarna går till hotellkostnader. De dumpade flyktingarnas första anhalt är emellertid inget hotell utan häktet i Osu Police Station.
Vi åkte förbi polisstationen i Osu på vägen till Labadi Beach genast efter att vi intervjuat Ekwiri i James Fort Prison. Det var på just den stranden som rastafarisekten Twelve Tribes of Israel fick sitt fotfäste i Ghana 6 december 1986, vars lära grundar sig på att återvända till Afrika. I taxin till stranden lyssnade vi på ett avsnitt ur intervjun tillsammans med Ben som körde vår taxi även denna dag.
MOTTURI – So you have no idea why you are here?
EKWIRI – Yes, I really don’t know why I am here. It’s like I was snatched from the street and pushed into cells. You see, I feel like I was just kidnapped from the street and thrown into cells. I have been law-abiding since I enter this country. I have personally not looked for trouble in this country, but I don’t know why it happen so that troubles have always come my way. I even one time thought that people were engineering all the things. I could attribute such things to people like Mr Amarkai. I cannot say that he is the one doing it, but I one time thought that he is the one engineering people to throw me into the grips of the law.
MOTTURI – What would be the reasons for doing such a thing?
EKWIRI – Because I passed through him to enter this country. He determined my stay, and he determined the hypocrisy that those people wanted to succeed in this country …
MOTTURI – But he is hired by the Swedish government.
EKWIRI – Yes, but he abused his office. He was not loyal to his job. He went contrary to the principles of the immigration laws and decided to seize on the case and entirely run over me, you see, which was wrong of him. You understand, it was wrong of him …
När vi besökte konsulatet så var Amarkai Amarteifio inte där. Däremot syntes hans efternamn på väggarna som människor lutade sig mot i väntan på att få sina ärenden prövade. Det var inte bara Amarkai Amarteifios namn som dök upp i våra samtal. Kriminalinspektör Gunnar Wiksten, det är ett namn som jag aldrig kommer att glömma, sade Peter Ekwiri första dagen som vi träffades. I vårt andra samtal frågade jag Ekwiri om hur han känner inför svenska myndigheter.
EKWIRI – Yes, generally I still like the people of Sweden, but I am not happy with those who were responsible in my coming down here, those who irresponsibly took up this unlawful practices and determined my destiny as Ghana. I am still determined to come over and ask them why they did this to me. I am not happy and I will never give up, and they have to give me an answer why they had to take ten years out of my life. It’s almost getting ten years, and it’s a big loss to me. So I am still expecting them to give me a correct, a proper answer to that.
Det var som om han tecknat allt på fängelsets väggar och nu citerade ur dessa vägganteckningar. Ingenting skulle få bli osagt nu när han än en gång fått besök från Sverige.
Dörren utan återvändo # 5
En dryg månad efter att den första filmen om Ekwiri visats på Uppdrag Granskning den 4 oktober 2001 uppstod en debatt i riksdagen mellan Kerstin-Maria Stalin (mp) och Maj-Inger Klingvall (s), dåvarande migrationsminster, som nu efterträtts av Jan O Karlsson. Klingvall betonar i sitt svar på Stalins inlägg om Ekwiri att hon inte kan gå in på enskilda fall, men utgår från att ansvariga rättsvårdande myndigheter tillämpar författningar på ett korrekt sätt. Svaret kretsar kring två punkter; den ena gäller en genomgripande reform som genomförts sedan 1995 vad gäller verkställighet av beslut om avvisning och utvisning. En central poäng med reformen är att flytta ansvaret för verkställigheter från polisen till Migrationsverket. Endast i vissa fall – när det finns skäl att tro att personen kommer att hålla sig undan och man måste tillgripa tvångsmedel för att få utlänningen att lämna landet – överlämnas av ansvaret till polisen. Klingvall:
”Erfarenheterna av denna reform är positiva. Asylmottagande och asylprocessen inkluderande ett eventuellt avslagsbeslut och dess genomförande ses nu ur ett helhetsperspektiv, och Migrationsverket får bättre förutsättningar för att förbereda ett återvändande än tidigare då ansvaret var uppdelat mellan verket och polismyndigheten. I dag återvänder ca 80 % av alla asylsökande självmant efter avslag på asylansökan, vilket internationellt sett torde vara en hög andel. Min bedömning är att en starkt bidragande orsak till detta är den politik vi för avseende rättssäkerhet och i andra avseenden gott flyktingmottagande och förberedande för återvändande vid avslagsbeslut.”
Den andra punkten som Klingvall tar upp gäller frågan till vilket land en person som ansökt om asyl ska avvisas:
”Detta är en sak som myndigheterna har att ta ställning till i samband med prövningen av ansökan om asyl och i enlighet med bestämmelserna i utlänningslagen. En asylansökan avser skydd undan förföljelse för den som lämnat sitt land och inte kan återvända dit. Det ligger därför i en asylansökans natur att myndigheterna måste ta ställning till vilket land den sökande kommer ifrån och, för det fall skyddsbehov inte anses föreligga, vart avvisning kan ske. Avvisning ska i normalfallet ske till hemlandet om inte vederbörande kan visa att mottagande kan ske i annat land.”
I det alldeles övervägande antalet ärenden sker avvisning till vederbörandes hemland. Internationella konventioner eller avtal kan dock innebära att avvisning sker till ett land där vederbörande bott eller vistats. Att avvisa eller utvisa en person till ett land där han eller hon inte är medborgare, men där det finns någon form av anknytning, förefaller rimligt förutsatt att den asylsökande inte har några asylskäl gentemot det landet.
I Ekwiris fall, eller i de andra enskilda ärenden som den dåvarande migrationsministern är förhindrad att gå in på, så avvisade man inte den sökande till varken det land som han kom från eller ett land där han bott eller vistats, utan till ett helt annat land. Klingvalls budskap upprepas vid ett flertal tillfällen. ”Det handlar om att fastställa identitet. Det handlar om att kunna återsända till personens hemland. I undantagsfall kan det handla om att man sänds till något annat land där man naturligtvis inte löper någon risk för förföljelse. Skulle det vara så att det inte går att fastställa identitet och hemland, kan inte avvisningen verkställas. Om det har skett någonting annat så är det inte regeringens ansvar utan de rättsvårdande myndigheterna.” Det är alltså de rättsvårdande myndigheterna som har ansvar för de uppmärksammade fallen av påtvingat återvändande till främmande land, återsändandet till ett icke-hemland. Mot bakgrund av det blir rikspolisstyrelsens, Hans Rosenqvists, uttalande än mer oroväckande: – ”Det är kanske rätt, det är kanske så här man ska göra, så blir man av med dem i varje fall!” Inte nog med att de rättsvårdande myndigheterna visat sig vara benägna till sådana uttalanden, utan det verkar också som om den nya utredning som presenterades den 20 mars 2003 för Jan O Karlsson har fötts i denna anda, i vanföreställningen att Europa invaderas av illegala invandrare, clandestinos, sans papiers – dokumentlösa individer som utger sig för att vara flyktingar med genuina asylskäl men som egentligen inte är det, utan bara vill dra nytta av den ekonomiska situation som finns här. De är som ett slags parasiter, liksom sexförsäljerskorna, som bara vill tjäna snabba pengar. Eller ännu värre brottslingar, varav några terrorister (ordet upprepas vid ett flertal tillfällen i utredningen) som tagit skepnad av offer för förföljelser, svältkatastrofer, etc. Grundproblemet är, enligt utredningen, att Sverige upplevs som flyktingvänligt i flyktingproducerande länder. Mot bakgrund av det är det inte särskilt oväntat att utredaren, Tommy Arvitz, föreslår att ansvaret för att verkställa vissa förvarsbeslut flyttas från Migrationsverket till polismyndigheten (tanken är att polisen ska kunna ta illegala invandrare i förvar redan vid gränsen). Liksom det faktum att asylsökande som saknar identitetshandlingar, och som inte samarbetar när det gäller att fastställa sin identitet inte undantas från skyldigheten att ha arbetstillstånd, och dessutom får sin dag- och bostadsersättning sänkt.
Ekwiri, Owie och många andra skulle kunna höra till denna grupp, eftersom de aldrig samarbetade med de myndigheter som ville fastställa deras ursprung i Ghana. Fast, för tydlighetens skull, om man vänder på det så var det ju myndigheterna som inte samarbetade med Ekwiri, eftersom de inte tog hans uppgifter om varifrån han kom på allvar.
Men till skillnad från vad Klingvall hävdade den 4 oktober 2001 – att man inte kan verkställa en avvisning vid fall där identiteten är oklar – är det som om den nya utredningen sätter Rosenqvists rättskänsla (”så blir man av med dem i varje fall”) i system:
”I vissa fall är det […] omöjligt för berörda myndigheter att få fram helt säkra uppgifter beträffande en persons medborgarskap eller erforderliga resehandlingar. Det vore, enligt utredningens uppfattning, olyckligt om avvisnings- och utvisningsbeslut i dessa fall ansågs omöjliga att verkställa. (SOU 2003: 25, s 155)”
Liksom med varje utredning finns det även här, å ena sidan utrymme för en välvillig läsning som tar utgångspunkt i de fall som texten försöker ringa in (terroristerna), och å den andra en läsning som ser bortom migranternas avsikter och undersöker den i ljuset av en historia av tillämpningar (de dumpade flyktingarna, människor som mist sitt liv på grund av den behandling som de fått utstå från eskorterade polis eller liknande). Det är fråga om att sända ut rätt signaler till människor i ”flyktingproducerande” länder. Ekwiri och andra asylsökande måste offras, det måste finnas rättsligt utrymme för att skicka tillbaka människor till länder de inte kommer från, annars riskerar hela asylsystemet att kollapsa. Avvisningar och utvisningar måste få verkställas även i fall där man inte fått fram den enskilde personens medborgarskap av ”uppenbara rättviseskäl men även för att kunna upprätthålla trovärdigheten i systemet”. Men det är inte blott i rättvisans och systemets namn som det måste finnas lagligt utrymme för att kunna skicka tillbaka människor till platser de inte kommer från. Utredningen hävdar att det är av humanitära skäl som möjligheterna till ett påtvingat återvändande är nödvändiga. Denna i grunden paradoxala logik framstår som än mer absurd med tanke på vad som ligger bakom utredningen – flera uppmärksammade fall där man skickat människor tillbaka till fel plats. Det enda man tycks ha lärt sig av fall av typen Ekwiri är att vi måste skapa utrymme i lagen för att kunna genomdriva liknande avvisningar i framtiden.
Dörren utan återvändo # 6
En civilisation som visar sig oförmögen att lösa de problem den ger upphov till är en förfallen civilisation.
En civilisation som väljer att blunda för sina mest avgörande problem är en drabbad civilisation.
En civilisation som fuskar med sina principer är en döende civilisation.
Aimé Césaire
Vi hade alltså även träffat Ekwiri dagen innan, på Marleys födelsdag, men vi åkte tillbaka till James Fort Prison den 7 februari i hopp om att få spela in ett samtal med honom. Första dagen fick vi inte göra bruk av varken kameror eller vår medtagna MD, utan placerades i ett rum med flera vakter som övervakade vårt samtal. Vår entré den andra dagen var katastrofal. Vi fotograferar fängelset i smyg från bilen när vi långsamt anländer till platsen, försöker dölja kameran, men lyckas uppenbarligen inte. En av de vakter som är utplacerade utanför fängelset rusar fram och sliter kameran ur väskan. Allt inför blickarna från den kö av människor som dagligen väntar, liksom i en busskur, på att få träffa sina anhöriga innanför fängelsemurarna. Det nesliga var inte tanken på att bli av med en Olympus M [mju:]-II eller alla de bilder som vi tagit på fängelset utifrån, utan att vi nu riskerade att gå miste om vår chans att ta oss in till Peter Ekwiri, till det ”lilla land” som breder ut sig innanför murarna, för att banda den intervju som vi efter flera timmars väntan fått ett muntligt löfte från fängelsehögkvarterets chef om att kunna genomföra. I det ögonblicket verkade det som om vår väntan varit förgäves.
Våra värsta farhågor besannades emellertid inte. När den malariadrabbade advokaten Mr Yeboha anländer till platsen släpps vi in genom fängelseporten – eller snarare en liten dörr som är monterad på fängelseporten – trots att vi gjort oss skyldiga till en tydlig lagöverträdelse enligt en skylt utanför: ”It is strictly forbidden to take any photographs in this area.”
När vi stiger in till fängelsedirektören Mr M Bassani, en välbyggd man iklädd vinröd basker och uniform och med tre lodräta stammärken, inristade ärr, på vardera kind, ligger den utdragna filmrullen på hans skrivbord.
Han är av allt att döma på gott humör. Stämningen ter sig märkligt nog närmast uppsluppen. En fängelsevakt kommer in och saluterar med handen vriden så att handflatan riktas utåt från pannbenet. Jag vet inte varför jag lade märke till just det av allt. De har gjort upp någonting sinsemellan, tänkte jag. Kanske en förfrågan om att få permission eller gå hem tidigare av något skäl. Du kan utgå, säger Mr Bassani till den underordnade vakten med ett leende på läpparna.
Scener som man inte är så van vid i dessa miljöer. Jag förstår inte koderna, men jag får känslan av att saluterandet är något överdrivet just för att utomstående befinner sig på platsen. Det bästa man kan göra i sådana lägen är, inbillar jag mig, att spela dummare än vad man verkligen är.
Det gick vägen. Eller kanske var det överflödigt. Svaret på våra vädjanden var hursomhelst oväntat. Mr Bassani ber diplomatiskt om ursäkt för det inträffade. Situationen är rent av anti-fiktiv. Det handlar om människor som är vana vid att föregripa andras fördomar.
– Den vakt som drog ut filmen begick tjänstefel. Han skulle ha bett mig om lov innan. Peter Ekwiri är här. Ni har femton minuter på er.
Efter att vi visat Mr Bassani MD:ns alla funktioner, och betygat att det inte finns någon inbyggd kamera eller någonting sådant i den (i detta ögonblick var det otänkbart att vi skulle få tillåtelse att fotografera), stiger Ekwiri in på kontoret som är beläget en våning upp med utsikt åt både gatan och in mot fängelsegården där man i all hast kan se skymten av en fånge som misshandlas med en påk av en vakt (det är oklart varför), en grupp som sitter och fläktar sig i värmen, en vit man som avviker från de andra fångarna.
Peter Ekwiri är iklädd samma boxerkalsonger och t-shirt som dagen innan. Ser lite tröttare ut än vad han gjorde då. Dagen innan hade vi bytt några ord på svenska. Vakten fattade misstankar och avbröt vår knappa ordväxling på svenska.
Jag ställde samma frågor nu igen fullt medveten om att svaren kanske bör läsas mellan raderna. Hans svar förklarar också varför han bad oss försöka förmå de ghananska myndigheterna att förbereda hans slutgiltiga återvändande till Sverige.
EKWIRI – Actually I am positive minded and I am only disappointed that the case is delaying me here. But I have the upper hand from the way things are going on. The case is in my favour. I would like to tell the people of Sweden that I am innocent of the case and I’ll surely come out as the winner. And I am sad that I am in custody as at now because my bail was revoked and I had to go through the proceedings when I am in custody.
Man skulle kunna jämföra Peter Ekwiris situation med Ahmed Beneddiff som utvisades ur Frankrike till Algeriet efter att han blivit oskyldigt dömd för att ha våldtagit en älskarinna vars dotter han hade haft en sexuell affär med. Det finns skillnader. Benediff var född i Frankrike. Ekwiri var inte född i det land, Sverige, som han strävar att återvända till. Benediffs återvändande nådde däremot ett slags slut. Han är tillbaka i Frankrike efter en lång och fruktansvärd kamp med de murar som byggts runt Europa efter murens fall. Så inte i fallet Ekwiri som först måste tänka på att ta sig ut ur fängelset, där han suttit häktad i tre år utan rättegång, innan han kan börja tänka på att ta sig innanför de europeiska demokratierna. Man måste, som han själv påpekade, komma fram till floden innan man kan börja tänka på hur man ska ta sig över den.
Men det finns också likheter. Båda har anklagats för våldtäkt där mor och dotter är involverade. Det är med andra ord inte fråga om en bild av oskuldsfulla flyktingbarn som med tomma och apatiska blickar vädjar till de europeiska mediernas medlidande. Men medan Benediff dömdes, om än på lösa grunder, har Ekwiri inte fått någon rättegång, trots att det gått över tre år sedan han fängslades. Bådas liv har kretsat kring att återvända, inte bara till en plats, utan till ett liv där det finns möjlighet att ge svar på vissa anklagelser. Båda har också uppmärksammats i medier, förvisso radikalt skilda sådana. Medan Ekwiris öde ramats in i Sandbergs och Rockséns dokumentärfilmer så skildrades Benediffs vedermördor i Azouz Begags/Ahmed Benediffs roman Ahmed från Bourgogne (AlfabetaAnamma, 2002).
Det enda jag vet om anklagelserna mot Ekwiri är att de kommer från en kvinna som sökt anställning på den byskola där han arbetade och inte fick det. Advokaten, som påpekade att brottsrubriceringen inte är våldtäkt utan ofredande, nämnde att det kan ha varit ett motiv till anklagelserna. Ekwiri berättade för oss hur åklagaren, som var kvinnlig, hittills bara öst hat över honom. Det var, sade han vid vårt första möte, fullkomlig oprofessionellt. Därefter har domaren vid högsta domstolen bytts ut efter en mutskandal och processen har stannat upp. En annan man vi träffade, Mr Kwabena som tidigare hyst Ekwiri i sitt hem, ville inte gå in på detaljer i skandalen av rädsla för att det skulle ge en dålig bild av kontinenten, men däremot försäkrade han för oss att Ekwiri var oskyldig och att han var övertygad om att anklagelserna var falska. Han hade själv gjort efterforskningar på den plats där brottet skulle ha begåtts och de vittnesmål som den kvinna som anklagade Ekwiri hade lämnat var motstridiga. Kwabena antydde för oss att det kan ha varit den svenske konsuln som spred ryktet om våldtäkt för att rädda sitt eget skinn. Att döma av Sandbergs och Rockséns film finns heller knappast några tvivel om att Ekwiri är oskyldig. Till saken hör att polisen, enligt Sandberg och Rockséns film, inte hörde någon av de fyra personer som kunde förse Ekwiri med alibi.
I ett pressmeddelande från FN, daterat 1maj2002 – som tar upp kritik som riktats mot svenska polisen i samband med kravallerna i Göteborg, fallet Osmo Vallo, men framförallt flyktingdumpningen – framgår det att den svenska regeringsdelegationen, ledd av Carl-Henrik Ehrenkrona, försäkrat att avvisningar av främlingar till Ghana inte lett till att de utsatts för dålig behandling och att i fall där de avvisades nationalitet varit osäker så hade myndigheternas åtgärder slutligen resulterat i deras återvändande till deras ursprungsländer (true countries). Ehrenkrona hävdade också att huvudproblemet låg hos de asylsökande som försett migrationsmyndigheterna med felaktig information. Och ghananska myndigheter var villiga att ta emot ”sådana återvändare” (such returnees) givet att det var uppenbart att de kom från Ghana eller från andra länder i Västafrika. I enskilda fall hade ”sådana återvändare”, enligt den svenska delegationen, vägrat samarbeta med den svenske konsuln vilket lett till att de häktats under ”korta perioder”.
Dörren utan återvändo # 7
Man måste hejda den fruktansvärda rotlöshet som alltid blir följden av européernas kolonisationsmetoder, även i deras minst grymma form. Man måste avstå från att efter segern ytterligare bestraffa den besegrade fienden genom att rycka upp honom med rötterna; det är varken möjligt eller önskvärt att helt utrota honom, och att förvärra hans vanvett vore att visa sig ännu vansinnigare än han. I allt politiskt, juridiskt eller tekniskt nydaningsarbete som kan medföra sociala konsekvenser, måste man vinnlägga sig om att ge människorna möjlighet att slå rot på nytt. Detta betyder inte att man bör tränga dem samman.
Simone Weil
”Vigilance, Humanity and Fortitude” är det motto som står skrivet på Ghana Prisons Service’s årskalender. Den hängde inte bara på högkvarteret, där vi satt och väntade i timmar på att få tillstånd att spela in intervjun med Ekwiri, utan också i fängelsedirektören Mr Bassanis kontor. Ett rum fyllt av vaksamhet, mänsklighet och sinnesstyrka, ojämt fördelad bland de människor som vi samtalade med. Jag väntade mig inga omedelbara sanningar när jag frågade Ekwiri om förhållandena i fängelset eftersom direktören var med under inspelningen, men det var ändå en förvånansvärt stark bild av fångarnas verklighet som uppenbarade sig – den oerhörda hettan, avsaknad av luft att andas, bristen på vatten – inte minst mot bakgrund av vår tur till Elmina Castle:
MOTTURI – And how do you feel here in prison? I mean how is the prison?
EKWIRI – Well, I am only itching to see the moment come when they tell I am quitted on this charge, because I count the days, and the days are long, and it’s a very hectic moment I am going through. Yes. Because there are so many puzzles for me to solve. Very little possibilities to solve them when I am in prison. I struggle, the mind is working hard and you know what it means when your freedom is ceased. So it is a very ’small country’ and you just walk from one corner to the other and back and you keep on growing weak in the mind and physically. You understand? So I am just yearning to see that moment come where I will have my freedom back and live like any other human being, and have happiness, just like any other human being. Because I have lived with fear for so long. I have lived under pressure and under oppression. I have been agonized through so many ways. I am traumatized by all the things that have happened to me all these years. So if nothing is really done, I believe that it will take time for me to get back to the state I was in. To live a normal life. I believe that I am not sound in the mind even. Even though I can reason up to you people, but I believe that I am not really sound. EKWIRI – There was experiences that I had … to take me, to criminalize me, to give me a very heavy charge, which I have not committed, to take me as the culprit when I am not the culprit, this is the thing I most dislike at this moment. I have been taken to be a criminal of such a crime, it’s a heavy crime which can lead me – according to the Ghanian constitution – from seven years to twenty-five years. So it looks like the Swedes have even risked me so much! Because I have been pushed here beyond my will and then ended up into the laws of this country and had a very big charge which I am innocent about. And if the judge would be very cruel to me he could even give me up to twenty-five years which is entirely taken my life out.
MOTTURI – So you believe that the Swedes are behind this accusation?
EKWIRI – No I cannot, I cannot believe so, I cannot believe so, the Swedes would not really focus their mind on me. I am a very tiny little atom which does not draw their mind … I am not a politician that would threaten their peace over there. No, it’s not, it’s not, I don’t think so. No. If I was a politician or something like that, maybe, but I have nothing to do with politics.
MOTTURI – You are very symbolic for a politics that is being done in Europe.
EKWIRI – Ha, ha. You could think so, but that is that.
MOTTURI – I mean, the Swedes where treating you like an African and you are accusing the Ghanians for not treating you like an African.
EKWIRI – Yes, the Swedes treated me actually in a manner that I accepted and I was satisfied, but …
Det var först här jag insåg att det inte rör sig om det stora A:ets afrikan, utan ordet ”afrikan” var för Ekwiri liktydigt med en människa med vissa rättigheter. Vi talade förbi varandra, jag hade mina förväntningar, och det gick upp för mig senare att Ekwiri kanske anspelade på det hos den ghananska identiteten som kommer till uttryck i det faktum att Ghana var ett av de allra första länderna i Afrika som avkoloniserades. Söder om Sahara – hur nu än den gränsen ska tolkas – var Ghana det första landet som uppnådde självständighet och blev med Kwame Nkrumah som landets ”befriare” ett centrum för den panafrikanistiska ideologin. En passage ur Nkrumahs självbiografi lyder: ”Om inte den territoriella friheten uppgick i en panafrikansk rörelse för befrielse av hela den afrikanska kontinenten, så skulle det inte finnas hopp om frihet och jämställdhet för afrikaner eller personer av afrikansk härstamning i någon del av världen …” Ekwiri vädjade till ghanesernas bild av mänskliga rättigheter som om han redan gett upp hoppet om att få hjälp från svenska myndigheter att få komma tillbaka trots att polisen utfärdat garantier om detta när man lämnade honom i landet. Men ändå är det nuets börda som tynger hans sinne och mot bakgrund av det så tornar en positiv bild av svenskarna fram i hans förtvivlade röst.