Aleksander Motturi
DN, 2017-07-18
Om det inte vore för mammas sjukdom så skulle jag ha lämnat den här platsen för länge sedan. Men hon behövde mig och jag hade precis fått hyra en lägenhet i huset bredvid. Mellan oss fanns ett uttorkat grönområde, en ödslig parkeringsplats och Orientkungens livs där jag kom över en annons som skulle förändra mitt liv: ”Författardrömmar i orten. ”Det var egentligen en kurs i kreativt skrivande för nyanlända som utannonserades, men jag ringde kansliet och frågade om det gick bra att söka även om man hade bott här ett tag. I själva verket är jag född i Sverige, och när mamma kom hit var hon bara åtta år, fast just det berättade jag inte.
Föreståndaren som svarade i telefon hasplade ur sig någonting om att kursen huvudsakligen var avsedd för nyanlända flyktingar och invandrare, men att jag ändå kunde skicka in en ansökan, några rader om mig själv räckte. Det lät nästan som han sa det bara för att bli av med mig. Kursen skulle ledas av en irakisk författare som själv var flykting; eller han hade varit det innan han beviljades asyl i Finland. Jag hade personligen aldrig hört talas om honom tidigare, men han var tydligen ett stort namn i den litterära världen.Det var, förklarade jag, inte hans namn som lockade mig. Jag sökte kursen för att jag alltid, ända sedan barndomen, hade drömt om att skriva. Människor som man kan se med fullklottrade anteckningshäften på kaféer, på vagnen eller på parkbänkar har alltid fängslat mig, i synnerhet när man noterar hur metodiskt de för sina pennor, utan avbrott i flöden av inspiration.Eftersom föreståndaren på kansliet svalde en gäspning när jag själv tyckte att jag lät som mest övertygande förstod jag att mina utsikter att komma in var så gott som obefintliga. Så när jag fick antagningsbeskedet gav jag ifrån mig ett glädjetjut och sprang genast över till mamma som bodde på nionde våningen. Himlen var genomskinlig, rensad på moln. Om hennes fönster hade vett åt det hållet skulle man se ända till fyrön Vinga. Hon sa ingenting, satt orörlig i sin rullstol i köket. Sedan lyfte hon på ett kastrullock som svävade ovanför det kokande vattnet med grönsakerna.I antagningsbrevet framgick att vår första uppgift var att välja en bild från en förort som vi sedan skulle skriva om. Det kunde vara vad som helst, gärna någonting personligt, ett ögonblick av betydelse, någonting som visade på ytterområdets sprängkraft. Uppenbarligen utgick man från att de antagna hade sin hemvist i någon av stadens förorter, vilket senare visade sig vara en sanning med modifikation. Serien illustreras av DN:s fotograf Alexander Mahmoud, som bland -annat varit i Tensta, Husby och Tynnered. En student från Rymdtorget i Bergsjön hade tagit med sig en bild av en kvinna som satt på en balkong i papiljotter. – Varför har du valt den, frågade författaren och min nya kurskamrat sa att det påminde honom om en utomjording. En somalisk kille i klassen hade med sig bilder av färska padrónpaprikor därför att han alltid förknippat det med sin första måltid i Europa. Ytterligare en annan deltagare som kom från Jemen visade upp en bild av en kvinna sittande i en busskur, glaset var krossat och låg i tusen kubformade små bitar vid hennes bara fötter. Hon förklarade att hon hittat den på nätet när hon googlade på ”fotbad”. Författaren sa att han var mycket imponerad av att vi inte hade valt bilder som man annars förknippade området med: utbrända bilvrak, parabolprydda höghuslängor eller hemliga terroristceller av radikaliserade ungdomar. Eller för den delen: färgsprakande karnevaler, hiphopartister poserande framför muralmålningar eller Zlatan Ibrahimovic, vilket han beskrev som andra sidan av myntet. – Varför då egentligen? undrade en tjej i klassen, som i likhet med mig var född i Sverige; det hade varit svårt att fylla gruppen med enbart nyanlända, så vi var två som egentligen var svenskar. – Är inte det sant att sådant också finns i utanförskapsområden?Hon hade själv träffat unga rappare från särskilt utsatta områden som anslutit sig till Islamiska staten efter misslyckade idrottskarriärer. – Sanningssägarna måste vi vara försiktiga med, sa författaren och upprepade de ord hon använt. Förorter, utanförskapsområden, särskilt utsatta områden, varje beteckning för skillnaden inrymmer våld. – Vadå våld? protesterade hon. Det är ju sant, det är så det ser ut. Gängkriminalitet, trångboddhet, arbetslöshet löper omlott i de här områdena. Författaren såg mer och mer bekymrad ut, som om han redan ångrade att han tagit på sig uppdraget. – Sanningssägarna tror så mycket på sina berättelser om hur det är att deras lögner sprider sig som frökapslar i vinden. Sedan växer det upp skogar av myter där sanning och fiktion leker kurragömma med varandra.
När jag fick antagningsbeskedet gav jag ifrån mig ett glädjetjut och sprang genast över till mamma som bodde på nionde våningen. Himlen var genomskinlig, rensad på moln.
Det märktes att författaren var upprörd. Han höll en lång harang om att alla som lever i förorten, de som skildrar dess innanmäte och den okritiska massan som är öppna för allt som inte ruckar på deras världsbild ingår som kuggar i ett och samma informationsmaskineri. Sedan skämdes han för att ha brusat upp lite och slätade ut kritiken i ett mildare, mindre obstinat, tonläge. – Jag förnekar inte att det finns erfarenheter, men en författare måste se bortom det givna som i sitt överflöd av bilder kan göra oss förblindade. En skildring av en händelse som upprepas i all oändlighet övergår från att ha varit ett möjligt faktum till att bli en ren fantasmagori. Jag vet inte om någon i gruppen egentligen förstod vad han pratade om, men alla nickade instämmande, ingen ville förstås verka dummare än de andra. En lite äldre kvinna som flytt från Damaskus bröt tystnaden med en utläggning om att terroristerna sedan länge lämnat förorten, att de nu, men inte länge till, levde som kungar i Raqqa och andra ställen i Syrien.Innan vi gick hem fick vi i uppgift att tillsammans välja en av bilderna som vi skulle skriva om under kursens gång. Till min stora förvåning enades alla om att vi skulle skriva om den bild som jag hade tagit med mig. I motsats till de andra som skickat in digitala bilder visade jag upp ett riktigt fotografi som framkallats i mörkrum. Det gick nu runt bland alla i klassrummet. Vår lärare föreslog att vi med denna bild som utgångspunkt skulle skildra förortens sprängkraft, undersöka de betingelser som gjort mediebilden av den så statisk, som reducerat platsen till en sinnebild för utanförskap, en så kallad no-go-zone.Jag blev alldeles rosenflammig om kinderna. På mitt fotografi framträdde en fluga som man använder vid flugfiske. Jag hade surrat kroken själv en gång när jag var tolv och medlem i Majornas sportfiskeklubb. Min kompis Kari Valkeapääs mamma körde oss dit varje onsdagkväll. Vi fick lära oss att göra fiskeflugor, spön och andra fiskeredskap tillsammans med några gamla sportfiskare som drev klubben. Sedan lärde vi oss kasttekniker, vi som inte hade egna redskap fick låna flugfiskespön som vi kunde öva med hemma på något öppet fält. Efter kursen, under sommaren, åkte alla till Lärjeån i Gunnared för att fiska öring och regnbågsforell; medlemmarna hade själva planterat dessa för att rädda beståndet. Jag minns att jag tillbringade veckor med att fila och sandpappra på en håv i balsaträ. När jag var klar med grundarbetet beställde jag ett måttanpassat nät till den som jag sydde fast i små hål som jag borrat längsmed den päronformade ramen. Ingen av de äldre entusiasterna i föreningen sa någonting, jag minns inte ens att de pratade med mig, ändå var jag mycket stolt över vad jag hade åstadkommit. Men vad kunde jag skriva om den här bilden? Vad skulle de andra i klassen skriva? Och vad skulle denna bild av en fiskefluga säga om förortens sprängkraft i vår tid? – Åh, stönade professorn, det blir genast så svårt att skriva när detta ord ska avhandlas; detta våldtagna, hemsökta och härjade ord som står för något lika tråkigt som skrämmande, lika oansenligt som outgrundligt. Vi är uppslukade av dess infektioner, som bottenslam av slamsugare, det hör till skrivandets ständiga utmaningar – våldet, mörkret, eländet klibbar sig fast vid våra skrivdon. Skulle jag verkligen berätta om stämningen i källarlokalen där vi knöt flugor på små vassa krokar som vi spänt fast vid skruvstäd? Jag minns att min krok hade fått ett svart knappnålshuvud, på den hade jag fäst en piprensare runt vilken jag hade surrat en lysgul björntråd. I mina ögon såg ut det som en riktig nattsländelarv, men Kari Valkeapää hävdade att de inte var så färggranna i verkligheten. Vi fantiserade mycket om de regnbågar som vi skulle fånga i Lärjeån den sommaren. Skulle jag skriva om hur vi åkte till andra sidan stan för att delta i fisketuren, om besvikelsen över att inte få någon fångst? Vem skulle vilja läsa någonting så alldagligt? Borde jag inte skriva om mer hårresande händelser från den tiden? Kanske om det ögonblick när Kari, några år senare, blev aktiv i en nazistisk kamporganisation? Hur svårt det var att förstå eftersom vi hade gått i samma klass sedan lågstadiet, till och med kysst varandra.När jag kom hem gick jag förbi mamma för att lämna lite vindruvor som Orientkungen hade kampanjpris på. Hon satt fortfarande i köket på sin rullstol och såg ut över sorgflortäckta höghus i horisonten. Jag frågade om hon mindes när jag gick i fiskeklubb, men det gjorde hon inte, hon skakade på huvudet som hon brukar göra när någonting allvarligt plågar henne, blicken var alldeles tom, nästan ihålig. Senare på kvällen slog jag mig ner vid köksbordet för att skriva om bilden av flugan. Det var då jag upptäckte ett kuvert från Polismyndigheten som låg uppsprättat på duken bredvid värmeljuset. Min bror var häktad och en rättegång väntade.Tankar på allt som hänt gjorde att jag inte kunde skriva, till slut blev jag så frustrerad att jag eldade upp brevet i ljuslågan, men det gjorde saken bara ännu svårare. Den enda jag fick ner den kvällen var ett ordspråk som jag lärde mig på fiskeklubben: Nihil sub sole novum. Men också de raderna strök jag.