Författare född 1970 i Göteborg
Foto: David Marquez
Det är kusligt att läsa författarporträtt skrivna av författaren själv. Det måste vara fasansfullt, riktigt obehagligt, för dem som ägnar sig åt det ofta. Jag tappar själv snabbt lusten att läsa och, ännu värre, att skriva. Det är som om meningen med skrivandet går förlorad. Redan efter att ha studerat några av de porträtt som författare ger av sig själva är jag skakig. Det är själva genren som plågar mig, inte andra människors ord även om också det är obehagliga i sina prefabricerade formler. Bilderna som framträder till texten. Allt förefaller polerat, inrutat. Min bild ska vara där nu. Jag vet inte vad jag ska säga om den. Det är ett fantastiskt fotografi, ståtligt, nästan kolonialt, och det är i sig någonting jag skulle kunna tala om, men mitt eget skrivande, vad som drev mig till den här berättelsen, det är djupt obehagligt att skriva en sådan text om skrivandets process, ett självporträtt där drivkrafterna framträder, inte minst när man är medveten om att detta ska kunna läsas av bokbranschens oräkneliga spindlar. Jag vill aldrig skriva igen efter att jag läst vad författare skrivit om sig själva. Det är fruktansvärt. Skratta inte. Det är inte roligt. Det gör ont på riktigt. Andetag, yogadjupa, pressar ord fram tunga som blötsnö. Lyssna nu. Jag skriver alltså. Det var inte meningen. Men det blev så. Jag skrev. Väntade och skrev. Skrev. Sedan uppenbarade sig den där i mitt liv. Han fanns där i mina egna spår som jag följde i någon sorts cirkelrörelse. Han tittade på mig. Jag följde honom steg för steg, systematiskt, försökte läsa honom i ljuset av maktteknologier som låter människor leva istället för att hota med svärd. Han grävde sig djupare och jag följde honom i mina egna spår, som om det var jag som hade gått där han gick. Kanske inte hela vägen men så mycket jag hann för tiden var utmätt. Några månader. Det känns som det bara har börjat. Jag har fått blodad tand. Har man en gång känt smaken av litteraturens blod så vill man aldrig upphöra att skriva. Det kunde det ha varit någon som sagt det någon gång. Att skriva är att döda och ge upphov till liv på en och samma gång. Författaren som en likföderska. Det är kanske inte hela sanningen. Men i skrivandet finns en makt över liv som man kan ge upphov till och släcka på en och samma gång utan att riskera någonting. På sin höjd ett namn. Men det är utbytbart. Namnet kommer till en människa. Inte som en gåva. Det hemsöker henne. Det är det handlar om härnäst. Någonting åt det hållet. Jag har redan sagt för mycket. Jag borde bara ha sagt som det var. Det handlar om kärlek till sjukdomen. Jag vet inte om man kan säga att vi lever i en tid som är så svältfödd på närhet till det ideala jaget att vad som helst får duga. Men det ligger någonting i det. Till och med sjukdomen kan fungera som balsam för identiteten när den inte är möjlig utanför den form av samhörighet som finner sig i offrets skepnad. [Göteborg 5 april 2011]